Oj vilken vecka det har varit så fylld av möten och avstämningar att jag knappt hunnit tänka – vilket har varit skönt på flera sätt också. Tankarna om olyckan tar över titt som tätt. Det går inte att sluta tänka på det ibland. Och tjejerna vill prata om det mest hela tiden, vilket jag tror är bra.. Men det gör ju också att tankeverksamheten går på högvarv. Återigen, tänk om tänk om tänk om.. Det har varit en hel del kontakt med försäkringsbolaget såklart och vi har fått hem polisrapporter mm. Verkstaden dömde ut vår bil redan i måndags och den ska skrotas då skadorna är så pass omfattande. Vilket också var övervälmande tyckte jag. Så nu är det nästa process att vänta ut att värderingen görs och vi får ut dom pengarna för att kunna köpa en ny bil. Och idag var dagen då jag bestämde mig för att sätta mig bakom ratten igen. Jag hade bokat hyrbil och var in till stan för att hämta den nu vid lunch. Det var ren och skär ångest kan jag säga. Tårarna rann större delen av resan och krypande ångestattacker vid varje inbromsning att bilen bakom inte skulle stanna i tid. Fruktansvärt! Men vad jag ska jag göra – jag måste jobba mig igenom det här. Jag har ju alltid ÄLSKAT att köra bil. Den friheten! Det är först nu ilskan kommer till han som körde på oss. Han har skapat en skräck i mig som jag inte vet hur jag ska hantera. Han har inte bara tagit materiella ting ifrån oss som ger oss ekonomiska konsekvenser – han har även gjort oss rädda! Rädda för något som vi vanligtvis gör i vardagen,
Fan, idag är ångestkänslorna tillbaka. Men jag antar att det bara är att rida igenom dom.
Senaste kommentarer