Igår hände det som bara inte får hända – jag och barnen var med om en riktigt otäck bilolycka. Vi var på motorvägen påväg hem efter ett besök på loppis. Jag ser en polisbuss med blåljus längre fram och får en varning på radion att det är en olycka längre fram. Bilen som ligger framför oss, en bra bit bort slår på varningsblinkers, så jag gör likadant – trots att det då inte är någon bil bakom. Men bara ett ögonblick efter det dyker någon typ av pickis upp i hög hastighet. Jag hinner under dom här sekunderna notera att han inte bromsar in, trots att vi är flera bilar framför som kör i en ganska låg hastighet med varningsblinkers på – och brandbilarna vid olyckan framför syns tydligt. Och så SMÄLLER DET. Han kör rakt in i oss bakifrån! jag hinner på något konstigt sätt notera att han voltar runt och glider ned på taket i diket. Kanske för att jag direkt efter att fått stopp på bilen vänder mig om för att kontrollera tjejerna. Båda är skärrade och ledsna, men vid fullt medvetande och kontaktbara. Jag försöker lugna dom och ser att brandmännen vid andra olyckan kommer springandes. Barnen skriker då bara att dom vill ur bilen, så jag kastar mig ut för att plocka ur dom bara för att få hålla om dom. Här verkar ändå båda okej. Brandmän kommer med filtar, gosedjur och pratar lugnande med oss till polisen kommer. Och under tiden jag pratar med dom så händer något. Brandmännen har burit in barnen tillbaka in i bilen för att hålla dom varma. Men så ser jag att flera brandmän börjar engagera sig kring Thea.. Jag kliver in vid förarsätet och hör att dom försöker få på henne en nackkrage för hon klagat på smärta. Härifrån är allt ett enda tumult. Ambulans kommer på plats och Thea fixeras på bår och bärs in i ambulansen. Samtidigt som jag försöker lugna henne Så ska också finnas för Elsa. Som tar det hela ganska rofyllt och tyr sig till en av brandmännen och har inte ont säger hon. Efter vad som känns som en evighet kommer Emil för att hämta upp Elsa – och jag kan följa med Thea i ambulansen till Karolinska. En resa som känns som tiden står stilla. Och det är så otroligt mycket personal på plats när vi anländer – till traumaakuten.. Hon undersöks i en rasande fart och vi skjutsas snabbt upp till röntgen. Att se sitt barn ligga fixerad på det här sättet, med tårarna på kinderna samtidigt som hon säger att hon bara vill åka hem – är outhärdligt. Men jag har sagt det förut – i samma ögonblick som du blir förälder så får du krafter till att agera på autopilot. Att få henne trygg är min enda uppgift. Det finns ingen plats för mina känslor. Från det att vi befinner oss i ambulansen till det att vi får besked att röntgenbilderna visat att inget är brutet och dom spänner loss henne är något av det värsta jag varit med om. Blodprover och urinprovet visar att hon heller inte har några inre skador, så vi behöver bara ligga kvar någon timme för observation innan vi kan få komma hem. Har aldrig varit så tacksam för det❣️ Jag lade ut en bild på vår krossade bil på instagram och berättade vad som hade hänt
– jag vet inte riktigt varför. Men jag låg där i sjukhussängen, med Thea lutandes i min famn, ätandes glass och såg på tv – vid gott mod! Och kände bara att jag behövde få ut min tacksamhet på något sätt. Utan att själv tappa kontrollen och bryta ihop.. Och att få komma hem och krama om Elsa, som aldrig tidigare agerat på det sätt hon gjorde. Hon som alltid är så mammig, backade, tog ”ingen plats” och var lugn som en filbunke genom hela händelsen. Tänk om jag ändå kunde läsa hennes tankar. Mina älskade små ❤️ Det går inte med ord beskriva hur mitt hjärta är krossat för vad som kunde ha hänt samtidigt som det är helt av tacksamhet över att dom är okej..
Senaste kommentarer