Trauma

Hej fina❣️
Fredagkväll efter en upp och nervänd vecka minst sagt. Jag hade min första tid hos traumapsykologen idag, och jag är väldigt glad för att jag hade avsatt i kalendern att jag skulle jobba hemifrån. Jag hade nog ställt in mig på att det skulle vara jobbigt, men INTE så jobbigt. Jag hade inte alls räknat med att gråta eller att jag skulle känna mig så ofantligt låg efteråt. Även nu, sent på kvällen känner jag mig fortfarande väldigt ”tömd” på något sätt. Det var känslosamt ända in i hjärteroten att berätta om olyckan igen – gå tillbaka till vad jag upplevde, hur det kändes, hur jag reagerade – och vad jag känner nu efteråt. Hur jag mår efter beskeden om Theas förändringar på hjärnan och att även Emil har varit dålig nu.. Ja, livet har ju helt klart testat mig dom senaste veckorna. Vi pratade såklart om allt det som känns psykologiskt, men också fysiskt. Med tanke på alla dom stresspåslag min kropp utsatts för det senaste  – olyckan i sig, Thea fixerad på en bår, besked om Theas förändringar på hjärnan, Emil som faller ihop hemma, misstanke om neurologiska besvär hos E, en ny knöl som hittats på pappa, rädslan när jag kör bil, läkarbesök med T på Astrid Lindgren och diskussion om operation.. Listan kan göras lång dom senaste veckorna! Och alla dom stresshormoner min kropp har utsöndrat är såklart kopplade till min känsla av tomhet och känsla av utmattning. Allt har ju ändå gått bra, det kan jag intala mig flera ggr om dagen ibland – men allt sitter djupt rotat inuti mig nu. Och väntan, väntan på mera besked om vår stora tjej ❤️

just nu är jag nog lika grå på insidan som på utsidan