MAMMA

MAMMA , MAMMA , MAMMA … Ja så låter det hemma nu för tiden.. Vår älskade lilla T har alltid varit mammig, men nu är det över alla gränser. Emil får knappt kramas nu för tiden utan protest. Och jag måste säga att det här är mycket jobbigare än vad jag hade förväntat mig. Det är bara jag som gäller och hon vill vara nära konstant. Helt plötsligt ska det bäras och sitta i knät mest hela tiden. Mysigt till en början, men nu är det nästan så jag känner mig kvävd. Det är heller ingen avlastning i när Emil ändå försöker ta henne och hon bara skriker och gråter – stackars fina älskade pappa alltså. Det har alltid varit viktigt för mig att mamma är lika bra som pappa – att det inte ska spela någon roll vem som tröstar, leker med, nattar eller vad det nu kan tänkas vara. Men nu behöver jag hitta verktyg för hur jag vänder den här skutan. Såhär vill jag inte ha det. Jag vet heller inte om det här beror på att hon känner på sig att det sker en förändring i och med min växande mage?! Troligtvis det + all den utveckling som sker i en liten 2-årings kropp.

Lycklig tjej på Akademibokhandeln i måndags