Ett ärligt inlägg

Ja, alla mina inlägg är ju ärliga, men 99% handlar ju nästan alltid om vanliga vardagsbestyr bara. Nu tänkte jag istället fronta vår vardag med en skrikig blivande 3-åring. Alltså hon är så arg, mest hela tiden dessutom. Och jag är trött! Känns som jag nått maxgränsen (igen) och känner mig helt orkeslös. Hon suger all positivitet ur mig och jag vill egentligen bara skrika tillbaka. Är det verkligen okej att önska sig en paus från sina barn? Kanske inte.. Men då önskar jag mig ett större tålamod, en stor skopa pedagogik, fler timmar på dygnet och mindre huvudvärk.