Astrid Lindgrens barnsjukhus

Idag var det dags. Thea hade tid för magnetröntgen imorse, som ett första steg i hennes utredning om det trånga utrymmet kring lillhjärnan. Jag har varit så låg och sänkt dom senaste dagarna, och även om jag vet att detta inte är hela anledningen så spelar det såklart in. Hon var vid gott mod hela morgonen och ingen synlig oro innan direkt. Modiga, tokiga tjej! Hon fick lugnande genom näsan för att kunna sova under undersökningen, men sömnen dröjde.. Kanske pga oro. Det gjorde så ont i mammahjärtat att ha henne liggandes på britsen, med tårar på kinderna och små ord som sa att hon bara ville hem. Lite mera lugnande, stryka mjukt i pannan och sen.. Sen sov hon genom hela undersökningen. Tack och lov! För med tanke på att både hjärna och rygg skulle röntgas tog det så lång tid. Jag satt där bredvid och höll hennes lilla hand. Och grät.. Grät för att det inte går att undvika att det här kan vara första steget in i en mardröm. En mardröm om en operation. Mitt älskade barn, hur ska jag kunna skydda dig från allt ont..

Trött efter allt lugnande sov hon flera timmar i soffan hemma sedan. Men vaknade pigg och vi fick i oss både pannkaksmiddag och glass till efterrätt och kunde avsluta kvällen med att spela spel. Det fina i allt är ändå att hon inte kan ta in konsekvenserna av detta. Att hon inte behöver bära på ångest och oro, utan kan som vanligt leva här och NU! Det lättar mitt mammahjärta, även om det är skört som glas just nu.. Jag har gråtit så många tårar idag så huvudet känns alldeles uttömt. Jag har försökt yoga, men det var svårt att skingra tankarna, Men ska ta en kopp te och sedan försöka sova. Måndagskänslor får komma upp imorgon bitti..