Tänk att det här med amning ska vara ett sådant laddat ämne. Som nybliven mamma är det förknippat med både ångest, smärta och frustration – på det ska man även flasha brösten hej vilt i tid och otid + att massor av andra människor känner sig helt plötsligt manande att kommentera. kanske framför allt döma! Har inte alla mammor som valt att amma varit vaken på natten – speciellt dem första dagarna – och gråtit över såriga bröstvårtor och en bebis som skriker av hunger för att ni tillsammans inte riktigt har hittat det rätta ”knycket” ännu. Och så har mammor sedan mage att kommentera andra sköra mammor, som kämpar med vare sig amning eller flaska. Jag är glad över att mitt självförtroende kom ikapp mig tidigt när Elsa kom. Kanske för att hon var andra barnet , vem vet. Jag fick aldrig ont av amningen den här gången och jag kunde läsa av hennes signaler redan på BB. Nu känner jag mig heller inte lika osäker när det kommer till amning offentligt. Vad ska man göra liksom?! Jag har ammat på tåget, i lekparken, vid köksbordet, på möte på jobbet you name it. MEN, det var skillnad med första barnet! Så därför önskar jag att vi inte var så dömande mot varandra. Det finns nog egentligen inget mera pnaturligt än amning, men en mamma (iaf jag) är nog heller inte så utelämnad och skör som vid dem tillfällena. Nu när sommaren och värmen kommer känns det helt fantastiskt att kunna sitta ute och amma, även om det kan innebära en helt annan publik än hemma i soffan..
Senaste kommentarer