It´s all about me – and my family

Här ligger jag och har precis matat lilltjejen , och tycks inte kunna somna om.. Tankar, känslor och lite ångest! Jag har som sagt precis matat min dotter – med flaska – för sisådär 7 morgonen i rad nu.. Efter att jag började ge ersättning för att få upp vikten lite på henne har hon nobbat amningen mer och mer. Att inte kunna ge sitt egna barn tillräckligt med mat ger en otrolig ångest som jag aldrig tidigare skådat! Efter att det fungerat någorlunda smärtfritt i 2 månader så kom denna vägran som en chock från klar himmel – och jag klandrar mig själv om och om och om igen! Skulle jag ha kämpat mera? Skulle jag ha ammat oftare? Skulle jag ha stått ut längre? Gav jag upp för att jag var lat? Ja frågorna är många och svaren är få – Det enda jag får är att hon nu i stort sett bara vill bli flaskmatad och jag känner mig maktlös. Men jag försöker intala mig att så länge hon är mätt och glad är ingen skada skedd – förutom då att mammahjärtat har fått sig en rejäl smocka. Det är liksom som att ångesten växer inom mig och jag vill egentligen bara skrika ut den, högt, men det går inte. En annan effekt av detta har blivit att jag har ett extremt behov av att ha henne nära, typ konstant.. Det är liksom som att när jag ammade så hade vi våra egna stunder – och även om dem på bvc sagt att jag har all rätt att fortsätta vara den som matar just för att hon förknippar mig med mat och därav också trygghet – så är det ändå inte samma sak. Inte än iaf.. Ja jag vet inte, det här är väl något jag får bära på helt enkelt, och jag tror inte att någon annan som inte befunnit sig i samma situation kan förstå! // E

Älskade underbara unge