Big girls don’t cry ?

Äntligen ligger jag i sängen efter en otroligt lång dag.. Jag började dagen med att få en utskällning. Innan första kaffekoppen dessutom , så vad hade man förväntat sig av resterande dag egentligen.. Jag har både haft svårt att fokusera och att agera. Men allt det känns banalt när man får reda på att
mormor är sämre. Fast trots att jag hör på mammas röst att hon menar allvar när hon säger att vi behöver förbereda oss för tråkiga nyheter framöver , så kan jag inte reagera. Jag undrar om jag är världens kallaste människa eller om skalet är för hårt för att sådana här saker ska slinka igenom. Efter ett tag kommer ändå illamåendet och en fruktansvärt olustig känsla. Kanske även en tår. Men ändå mitt upp i allt detta tänker jag också på att ställa klockan tidigare imorgon bitti för att reda upp det jag har glömt bort idag. Det kanske är för mycket att känna på en och samma gång? Dock känner jag ett stark behov av att tala om för alla jag älskar att jag älskar dem! Jag vill säga det till dem så länge de förstår hur mycket dem betyder för mig. För hur ont det än gör så måste jag inse att min älskade mormor inte längre förstår vad jag menar när jag säger att jag älskar henne..