”Jag pratar ofta om det där som hände för snart fem år sen. Om dagen och stunden, som förändrade mitt liv. Om den dagen då det overkliga steg in i mitt liv – utan hänsyn och respekt. Dagen då jag fick cancer.
Vi lever i landet lagom. Landet lagom där till och med våra känslor ska hållas inom ramarna för vad som är ”normalt” och lagom.
Du får vara glad, men inte så glad så att du dansar eller sjunger på offentlig plats.
Du får vara arg, men inte så arg så att du skriker högt. Och är du ledsen, då ska det genast kännas bättre när någon klappar dig på ryggen och säger att allt blir bra.
Eller?
Vi är så rädda för starka känslor.
Rädda för hur vi ska bete oss när någon annan känner och för vilka känslor det genererar i oss själva. Vi blir osäkra, känner oss obekväma och drar oss därför ofta undan.
Men med ett cancerbesked kommer inga lagom känslor.
Med ett cancerbesked kommer känslor vi aldrig haft innan. Känslor vi aldrig lärt oss hantera, aldrig lärt oss prata om. Känslor som måste ut. Och låter vi dem inte göra det, om vi trycker undan, inte blir tillåtna att känna, kommer skadan alltid bli större än cancerbeskedet i sig.
Du kanske blir ledsen.
Du kanske blir arg, förbannad och frustrerad.
Du kanske gråter floder.
Skriker, stampar, svär och slår.
Men då ska jag säga till dig: det är okej. Det är okej att känna, precis vad du vill.”
– Julia
Jag fick besked att jag hade cellförändringar. Jag fick besked att det var av en allvarlig variant. Jag fick besked att jag skulle opereras. När man blir placerad på andra sidan av ett skrivbord istället för i en sjukhussäng , då vet man att något inte är som det ska. Han pratar , jag vet att han pratar för jag ser hans läppar röra på sig , men jag hör inte vad han säger. Det var som att mina öron slutade lyssna när han sa att man kan dö. Dö? Blandade känslor där jag känner att min läkare tar problemet med största allvar samtidigt som jag själv bara vill skratta bort det. Jag blir hemskickad med en broschyr i handen som har överskriften – att leva med cancer. Jag opereras. Mina resultat har ändå förvärrats. Dock bär jag på en variant som kan självläka , vilket den också gör till en mildare grad. Jag är friskförklarad. Allt är över tänker jag.. Men återigen får jag gå hem med en broschyr med texten – att leva med cancer. För det här är något som när det behagar kan komma tillbaka. Men jag vill inte känna , för känner jag det inte så finns det inte där?
Senaste kommentarer